Fredda verkar ganska nöjd med utseende på koftan och bryr sig inte alls om att bottengarnet i framkanter och ärmar är något tunnare.
Fredda provar gärna att första ärmen är lagom lång.
Men när jag börjar klippa upp för ärm nummer två somnar hon uttråkat och förstår inte alls hur spännande det är.
Den är en gåva från rara Thea och den har varit hennes mors. Är det kanske en fästmansgåva? Tillverkad 1865 är den i alla fall. Kugghjulet är tyvärr trasigt, så vad jag tror har varit ett räkneverk funkar inte längre, men vad gör väl det.
Thea själv har aldrig spunnit på den och ångrar själv att hon en gång fick för sig att börja måla spinnrocken vit. Målningen slutfördes aldrig så man kan på några ställen se vilka vackra färger den har haft. Jag hoppas att jag kanske kan få hjälp av mina spinnande kompisar att få spinnrocken användbar och går det att ta bort den vita färgen vore det ännu bättre (det vore i alla fall roligt att kunna läsa den målade texten). Samtidigt är den fult målade vita färgen en del av spinnrockens historia.
Det krävdes stor koncentration för att antingen sticka med en tråd i varje hand eller båda i samma hand men över olika fingrar...ännu värre blev det när garnet skulle bindas för att flotteringarna inte skulle bli för långa, även om det lyckades ibland var det helt omöjligt nästa gång - kräver träning. Bildserie i ämnet finns på Sticka!s hemsida.
Rolig stickning, men varje del är ganska maffig så det är svårt att ligga i fas (eller beror det på att jag är så ofokuserad och gör en massa annat samtidigt?). Jag låter mig i alla fall inte stressas utan njuter av varje maska:-) och av att se det vackra mönstret växa fram.
Mönstret är inspirerat av Widdershins och de första sockorna jag stickade från tån och upp.
Vantarna har kommit i stå då jag inte kan besluta om tummen verkligen skall bli mörkbrun enligt garnets randning (se själva vanten), vilket inte känns så kul då mönstret framträder betydligt sämre då, eller om jag skall välja en annan färg. Skall tummen bli mörkbrun måste jag dessutom skaffa ytterligare ett nystan garn, vilket svider i mitt västgötska ekonomiska sinne....
Sjalen har en spännande form, verkar bli något mellan färösjal och cape.
2 år. Firade genom att flytta runt garnerna för att få klappa ALLA nystan och genom att förbereda för garnREAn som börjar idag.
Första mönstret visade sig vara Mrs Beeton från Knitty som jag stickade någon gång under vintern 05/06. Istället för att sticka dem igen har jag fotograferat detta par, hoppas att det inte räknas som fusk;-). För den som är med i Sticka! och tycker att det är besvärligt att sticka på engelska kan jag tipsa om att Mrs Beeton finns översatt till Svenska i medlemsblad 2/2006 (eller var det nr1?).
Mina Mrs Beeton är stickade i min egna handfärgade alpacka och kidmohair som Ann på Anntorps väv färgat. Pärlorna är (tyvärr) så välmatchade att de knappt syns.
Jag stickar i nya Manu, supermjuk babyalpacka på stickor 8. Det är som att sticka i fluff.
I eftermiddag skall jag på fotovernissage i Skogås, mannen är en av de 8.
För att sysselsätta mig i väntans tider beslöt jag att färga garn till mina sockor. Har läst någonstans på den Wida Wilda Webben om någon som färgade garn i nystan (minns inte var eller på vilket språk). Kände mig lite tveksam då jag misstänker att:
men beslöt att i alla fall prova (har letat med ljus och lykta efter bra sockgarn i härva att färga men ännu inte hitta något). Min tanke var att det kan bli snyggt med en socka i detta mönster som ljusnar uppåt benet och att det därmed inte gör något om nystanet blir helt genomfärgat. Två tvättade vita nystan lades i en form för att, inspirerad av Mia, bli rosa, men i en något starkare version.
Problemet var att hitta något bra sätt att torka nystanen, men nöden är uppfinnarnas moder. 
Nu har jag en starkrosa februaritå (stickar från tån då jag vill ha mörkt nederst och inte vill avslöja för mig själv hur garnet ser ut inuti nystanet för mer spännande sockstickning). Detta kommer att bli en perfekt pendeltågsstickning som förhoppningsvis räcker HELA februari.
Hittade 